HALLELÅLA LULEÅ! hojtar jag  i mitt headset och vinkar med hela min arm, trots att Anna-Karin i andra ändan inte kan se mig. Hallelåla, vadfasen är det som hoppar ut ur min mun?! Hallelåla??! Vad betyder det ens?

Det här är alltså starten på en ny hälsningsfras i mitt liv.  En blandning av Hallå Luleå och Hallelå där! Jag älskar den, det avväpnar alla och får alla konversationer att börja med ett skratt. 

Det är såhär jag gör. Jag vinkar med hela armen (yes, som Forest Gump på räkbåten) trots att mottagaren inte ser och jag tänker flera tankar samtidigt, vilket ibland resulterar i nya hälsningsfraser. 

​

Jag heter Marta, fotar bröllop och pratar dalmål. Kanske inte överdrivet jättemycket dalmål, men ibland sjunger det till (håll i er)!

 

Jag tror helhjärtat att brudklänningar är gjorda för att användas och bli smutsiga (och att verkligen INGEN minns en ren klänning, kom igen!), att frisyrer inte behöver stå emot orkaner och att skor med fördel kan sparkas av. Jag tror att relationer är viktigare än detaljer. 

 

Jag tror på spontandans och magskratt och att hänge sig åt stunden.  Jag tror på att agera på impuls och jag tror på att känna saker och visa det - med allt man har. No holding back. 

 

Jag gillar ljus, men inspireras av mörker eftersom spelet däremellan ibland är det som bara gör - hela - grejen. ​

 

Jag skrattar högt (och har ganska svart humor) och pratar yvigt men kan också vara en riktig ninja.  Jag gillar när saker inte är tillrättalagda och perfekta, utan lite spretiga och naggade i kanten, verklighetstrogna, helt enkelt. Ärligt. Jag gillar när historien är återgiven med sanning, så som det faktiskt var för de som närvarande,  utan filter.

 

Jag tror att varje bröllop är lika unikt som de som gifter sig och att de därför inte kan återberättas i samma ram, på samma sätt. Jag tror att fotografi är bland det mest värdefulla vi har. Minnen, fragment av livets ögonblick, frysta för framtiden.